Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
122
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

lägga ut långrev. Jag rodde fram till honom och sade:

»Hör nu, herrn, ä' den där sta'n Cairo?»

»Cairo! Du måtte vara en äkta gröngöling.»

»Va' ä' de' för stad då?»

»Om du vill veta de', så far dit å fråga. Å stannar du här å bråkar en halv minut till, ska' du få nå'nting. som du inte torde vara så angelägen om.»

Jag rodde tillbaka till flotten. Jim blev förfärligt ledsen, men jag försökte att trösta honom och sa', att han skulle få si, att nästa stad var Cairo.

Vi kommo till en annan stad före daggryningen, och jag tänkte ge mig ut med kanoten igen, men stränderna voro bergiga, och därför for jag inte. Det var inga berg i närheten av Cairo, sade Jim. Jag hade glömt det. Vi lade fast för dagen vid en holme ganska nära till vänstra stranden. Jag började misstänka någonting, och detsamma gjorde Jim. Jag sade:

»Kanske vi for förbi Cairo under tjockan den där natten.»

Han svarade:

»O, tala inte om de', Huck! En stackars nigger har då aldrig nå'n tur. Har jag inte alltid trott, att de' där skallerormsskinnet inte hade slutat me' att göra oss förtret än.»

»Jag vånne, jag aldrig hade sitt de' där ormskinnet, Jim — ja, jag sannerligen önskar, att jag aldrig kommit att titta åt de' där ormskinnet en gång.»

»Inte va' de' ditt fel, Huck — inte kunde du rå för de' så du behöver inte vara ledsen för de'.»

Då det blev dager sågo vi alldeles säkert, att vi inne vid stranden hade Ohios klara vatten och längre ut gamla Mississipis gamla vanliga lervälling! Så nu var det ute med alla våra förhoppningar att komma till Cairo.

Vi funderade nu med varandra om vad vi skulle göra. Inte dugde det att försöka gå tillbaka över land, och