inte kunde vi naturligtvis föra flottan upp mot strömmen. Det fanns ingen annan utväg för oss än att vänta, tills det blev mörkt, och på vinst och förlust ge oss i väg tillbaka med kanoten. Vi sovo hela dagen inne i ett tätt snår av bomullsbuskar för att vara riktigt utvilade till det förestående arbetet, men när vi i skymningen kommo ned till flotten, så var kanoten sin kos!
Vi kunde inte säga ett enda ord på en lång stund. Det fanns ingenting att säga. Vi visste båda mer än väl, att det återigen var det där välsignade skinnet av skallerormen, som var framme och spökade, så vad tjänade det till att spilla några ord på det då? Det skulle bara se ut som om vi ville skylla det ifrån oss på någonting annat, och då kunde vi vara alldeles tvärsäkra på, att vi skulle komma att råka ut för ännu flera olyckor — och det skulle aldrig bli något slut på dem heller, förrän vi hade lärt oss nog vett att hålla munnen.
Om en stund började vi slå våra kloka huvuden ihop för att fundera ut, vad vi nu helst borde ta oss till och vi fick klart för oss, att det inte fanns någon annan utväg än att gå vidare utför floden med flotten, tills vi fick tillfälle att köpa en kanot och ge oss i väg tillbaka med den. Vi skulle inte låna den så där i smyg, när ingen var till hands, som såg det, på samma sätt som farsgubben skulle ha gjort, för då hade man antagligen satt efter oss.
Och så gav vi oss ut med flotten igen, genast det vart mörkt.
Om det är någon av er, som inte ännu är övertygad om, huru ohyggligt dumt och farligt det är att ta i ett ormskinn, fastän han har hört allt vad det där ormskinnet gjorde med oss, han kommer då sannerligen att tro på det, om han bara vill läsa vidare här och se allt vad det sedan gjorde åt oss.
Rätta stället att köpa kanoter är, där det ligger timmerflottar vid stranden, men vi sågo inte till några
