där de fått någon skavank, kunde man se, att de voro gjorda av krita eller vad det kunde vara.
Bordet var övertäckt av en den allra vackraste vaxduk med en röd och blå fläkt örn målad mitt på den, och runt omkring gick en målad bård. Den där duken hade kommit ända från Philadelphia, sade de. Det fanns några böcker där också, lagda ordentligt ovanpå varandra på alla fyra hörnen av bordet. En av dem var en väldigt stor familjebibel, som var alldeles full av tavlor. En annan hette »Kristens resa» och var om en man, som for ifrån sin familj, utan att man fick veta, varför han gjorde det. I den boken brukade jag läsa en stund då och då; det var nog roliga historier i den, men inte var det några äventyr, inte. En annan bok hette »Poesialbum» och var full med verser och andra vackra saker, men verser tycker jag aldrig äro någonting, så i den läste jag aldrig. En annan bok hette »Henry Clays tal», och en annan hette »D:r Gunns Husläkare», och i den stod det om allt vad man skulle göra, om någon blev sjuk eller dog. Och så fanns det en psalmbok där och en hel mängd andra böcker. Och det var vackra rottingstolar där, och alla voro riktigt hela — rottingen hängde inte ned i mitten som en påse, och inte var han trasig heller som en gammal korg.
På väggarna hängde det tavlor — mest föreställde de Washington och Lafayette och »Hög1ands-Mary», och en hette »Oavhängighetsförklaringens undertecknande». å fanns det också några tavlor, som de kallade för pennteckningar och som en av döttrarna, som var död, hade gjort alldeles på egen hand, då hon bara var femton år gammal. De tavlorna voro olika alla andra, som jag någonsin hade sett förut, för de voro för det mesta svarare än vanligt. En av dem föreställde en fru i en mycket snäv, svart klänning, som var hopsnörpt under armhålorna, men med påsar som voro lika kålhuvuden mitt på ärmarna, och en stor, svart, bredskyggig skopa
