till hatt med en svart slöja på, och vita, smala fotleder, som voro lindade i kors med svarta band, och små, små, svarta skor, så smala som en mejsel, och hon stod och lutade sig tankfull med högra armbågen mot en gravvård under en tårpil, och den andra handen hängde ned vid sidan och höll i en näsduk och en ridikyl, och under tavlan så stod det: »Ack, Får Jag Aldrig, Aldrig Se Dig Mer?»
En annan tavla föreställde en ung dam, som hade allt håret uppkammat mitt oppe på huvudet, och där var det hopbundet och hade en kamm bakom sig, som såg ut som en stolsrygg, och hon höll en näsduk för ögonen och grät, och i andra handen låg en död sparv på rygg med benen i vädret, och under den tavlan stod det: »Ack, Skall Jag Aldrig Mer Få Höra Ditt Ljuva Kvitter?»
På en annan tavla syntes ett ungt fruntimmer, som satt vid ett fönster och tittade på månen, och tårarna runno utför hennes kinder; och hon hade ett öppnat brev i ena handen, och i ena kanten av det syntes det svart lack, och med den andra handen tryckte hon en medaljong, som hängde i en kedja, mot munnen, och under den tavlan stod det: »Ack, Är Du Borta? Ja, Du Är Borta!» Det var nog mycket vackra tavlor allihopa, tänker jag, men jag tyckte ändå inte om att se på dem, för om jag någon gång var litet nedslagen, var det liksom en kall rysning hade gått igenom mig, när jag fick se dem. De sörjde alla över att hon hade dött, för hon hade tänkt ut en hel mängd andra liknande tavlor, som hon tänkte rita, och på vad hon redan hade gjort kunde man se, vad man hade gått förlustig om. Men jag tyckte, att hon med sitt lynne bestämt mådde mycket bättre där hon låg ute på kyrkogården. Hon höll på med sin, som de sade, allra ståtligaste tavla, när hon blev sjuk, och varenda dag och varenda natt bad hon, att hon måtte få leva, tills hon hade fått den
