färdig, men det gick inte så. Det var en tavla, som föreställde en ung kvinna i en lång, vit klänning, stående på barriären till en bro, och färdig att hoppa i; och håret låg utslaget utefter ryggen på henne, och hon tittade opp till månen med tårarna rinnande utför ansiktet, och hon hade två armar hopknäppta över bröstet, och två armar sträckte hon ut framför sig, och ett par andra armar räckte hon upp mot månen — si, idén med det var att se efter, vilket par skulle ta sig bäst ut, och sedan behålla det och skrapa ut alla de andra armarna; men, som jag sade, så dog hon, innan hon hann bestämma sig, huru det skulle bli, och nu hade de satt upp denna tavla ovanför huvudgärden av sängen i hennes rum, och varenda gång det var hennes födelsedag, hängde de blommor omkring den. Dessemellan var den undangömd av ett florsomhänge. Den unga kvinnan på tavlan hade ett riktigt vackert och sött ansikte, men hon hade så många armar, att jag alltid kom att tänka på en spindel, när jag såg henne.
Samma flicka hade ett album, man kallar, medan hon levde, och brukade klistra opp i det dödsannonser och olyckshändelser och berättelser om sådana, som tåligt hade utstått lidande, vilket allt hon klippte ut ur Missionstidningen, och så författade hon verser själv och skrev dit. Det var mycket vackra verser. Så här till exempel hade hon skrivit om en pojke, som hette Stephen Dowling Botts och som hade fallit ner i en brunn och drunknat:
Ode Till Stephen Dowling Botts Minne
Vi dog väl Stephen nyss så ung?
Var det av sjukdoms kval?
Är därför sorgen nu så tung
I denna jämmerdal?
