någonting att invända mot det, om det bara bidroge till friden inom familjen; och som det inte tjänte något till att tala om det för Jim, så talte jag inte om det för honom. Om jag aldrig fick lära mig någonting annat av farsgubben, fick jag åtminstone lära mig det, att bästa sättet att handskas med sådana där människor är att låta dem få sin vilja fram.
XX.
De gjorde oss en hel mängd frågor: ville veta, varför vi gömde flotten på det där viset, och varför vi lågo stilla om dagarna i stället för att fortsätta resan, och om Jim var en förrymd nigger. Jag svarade:
»Tycker en de'? Skulle en förrymd nigger rymma åt söder?»
Nej, de medgåvo, att han inte skulle det. Och som jag måste giva dem någon förklaring på mina förhållanden, så sade jag:
»Vi ha bott i Pike County i Missouri, å där ä' jag född. Men alla dog utom jag å far min å bror min Ike. Pappa sa', att han tänkte ge sig av därifrån och flytta till sin bror Ben, som har ett litet ställe — bara så han föder en häst på de' — nere vid floden, fyrtifyra mil nedanför Orleans. Far var förfärligt fattig å hade skulder, å därför hade han bara sexton dollars och vår nigger här, Jim, då han hade betalt alla skulderna. De' räckte inte för oss att resa fjorton hundra mil, om vi också tog däcksplats eller huru vi än bar oss åt. Men så steg floden, och en dag gjorde gubben ett bra kap: han fick tag i en del av en flotte, å då beslöt vi att fara ned till Orleans på den. Men gubbens tur räckte inte länge; en ångbåt törna mot främre hörnet på flotten en natt, och vi föll alla över bord å dyka' under hjulet, å Jim å jag
