kom opp igen, men gubben va' full, han, å' Ike va' bara fyra år, så dom kom aldrig opp mera. Dagarna närmast efter fick jag aldrig vara i fred, för folk kom beständigt roende ut till oss och försökte ta Jim ifrån mig, för dom sa att dom trodde, att han va' en förrymd nigger. Å därför ä' vi inte ute om dagarna nu mera, utan bara om nätterna, för då ä' de' ingen, som bråkar me' oss.»
Så säger hertingen:
»Låt mig vara i fred, ska' jag försöka fundera ut ett sätt, så vi kan vara ute om dagarna, om vi vill. Jag ska' tänka på saken — jag ska nog hitta på någon utväg som duger. Men för i dag låter vi de' vara, för naturligtvis ha vi inte lust att fara förbi den där staden där nere, medan de' ä' ljust — de vore kanske inte hälsosamt för oss.
Mot kvällen började det mulna och såg ut att vilja bli regn, och blixtarna foro fram och tillbaka långt nere vid horisonten och bladen började darra — det var lätt att se att det skulle bli ett herrans väder. Hertingen och kungen gick därför in för att se sig omkring i skjulet och undersöka våra bäddar. Min bädd bestod av en halmmadrass och var bättre än Jims madrass, som var fylld med majshylsor; det är alltid en hel mängd taggar och tistlar i en sådan där majsskalsmadrass. och de krypa ut genom tyget och sticka en; och när man vänder sig prasslar det i de stora majshylsorna, som om man rullade sig i en hög av torra löv, ja, det blir ett sådant oväsen, att man vaknar. Nå, hertingen sade genast, att han skulle ta min bädd, men konungen gav sig den på, att han inte fick titta dit. Han sade:
»Jag skulle ha tänkt, att skillnaden i rang oss emellan borde ha lärt er, att en bädd av majshylsor inte just ä' någon lämplig bädd för mig. Ers nåd torde behålla majsskalsbädden för sin egen räkning.»
