möte i det fria omkring två mil in i skogen. Kungen tog reda på vägen dit och sade, att han skulle gå dit och se efter, om det inte var möjligt att förtjäna sig en slant på det där mötet, och jag kunde få följa med också.
Hertingen sade, att vad han sökte, det var ett tryckeri. Vi hittade på ett sådant, en liten skräptillställning ovanpå en snickareverkstad — men alla snickare och boktryckare hade givit sig av ut till mötet och hade lämnat dörrarna olästa efter sig. Det var en snuskig håla full med skräp och bläckfläckar, och över allt på väggarna hängde stora annonsblad med avbildningar av hästar och förrymda negrer. Hertingen tog av sig rocken och sade, att nu hade han allt vad han behövde. Och så knogade kungen och jag ut till mötet.
Det var en rysligt varm dag, och vi voro alldeles genomsvettiga, när vi efter ungefär en halv timmes marsch kommo fram. Väl ett tusental människor voro församlade där från hela den omgivande trakten. Skogen var full av vagnar och dragare, som stodo fastbundna överallt och åto ur vagnslådorna och stodo och stampade för att köra bort flugorna. Det fanns några skjul där, uppförda av störar och övertäckta med grenar, vari de hade lemonad och ingefärsdricka till salu och stora högar av vattenmeloner och kokt majs med mera.
Predikningarna höllos också i samma slags skjul, bara att de voro större och rymde stora massor av folk. Bänkarna voro gjorda av balkar, på vilkas runda sida hål voro borrade, och i hålen hade man satt in käppar som ben. Det fanns inga ryggstöd på dem. Talarna stodo på höga plattformer i ena ändan av skjulen. Kvinnorna hade stora kråkor på huvudet, och några av dem voro klädda i hemvävda ylleklänningar och andra i bomullsklänningar och några få av de yngre i kalikåklänningar. Några av de yngre männen voro barfota, och flera bland
