barnen hade inte mera på sig än en skjorta av blaggarn. Av de äldre sutto några och stickade strumpor, och bland de yngre var det några, som i smyg drevo en liten kärlekshandel med varandra.
I det första skjulet vi kommo till, höll predikanten just på att läsa opp den psalm, som skulle sjungas. Han läste opp två verser, alla stämde in i sången, och det var riktigt storartat att höra, för det var så många som sjöngo och de gjorde det så av hjärtans lust; sedan läste han opp två verser till, som de skulle sjunga — och så vidare. Folket vaknade allt mer och mer och sjöng allt kraftigare och kraftigare, och mot slutet var det några, som började stöna och jämra sig, och några började ropa överljutt. Därpå började predikanten sitt föredrag, Och han tog i på fullt allvar, må ni tro; han gick som en skottspole från den ena ändan av plattforformen till den andra, och sedan lutade han sig fram över räcket, fäktande hela tiden med armarna och hela kroppen och skrikande ut orden med sina lungors hela kraft; och litet emellan höll han bibeln opp i vädret och liksom slängde den vidöppen än hit och än dit, ropande: »Det är kopparormen i öknen! Sen på den och leven!» Och då ropade hela församlingen: »Ära! — A-a-men!» Och så gick han på, och folket jämrade sig och stönade och grät och skrek: »Amen!»
»O, kommen till de bortfärdiges bänk! Kommen, svarta som I ären av synd! (Amen!) Kommen, I sjuke och elände! (Amen!) Kommen, I lame och halte och blinde! (Amen!) Kommen, I fattige och behövande, och I i laster nedsjunkne! (A-a-men!) Kommen alle, som ären uttröttade och besudlade och lidande! Kommen med en ödmjuk anda, kommen med ett förkrossat hjärta! Kommen i edra trasor, er synd och er smuts! Det vatten, som rena kan, fås fritt och för intet, himelns dörr står öppen — o, träden där in, och I skolen finna ro!' (A-a-men! Ära, ära, halleluja!)
