Och så vidare. Man kunde snart inte höra vad predikanten sade bara för åhörarnas ropande och gråt. Här och var i hopen stego människor upp och armbågade sig fram till de botfärdiges bänk, under det tårarna strömmade ned utför deras ansikten; och när alla de botfärdige hade kommit tillsammans och stodo i en klunga vid de främsta bänkarna, sjöngo de och skreko och kastade sig ned på halmen alldeles som om de varit från vettet.
Jag visste inte ordet av, förrän kungen började på, han också, på samma sätt som de andra, och så klev han upp på plattformen, och predikanten bad honom tala till folket, och han gjorde det.
Han sade dem, att han var en sjörövare — han hade varit sjörövare i trettio år borta i Indiska oceanen, och hans besättning hade våren förut smält ihop betydligt vid en sammandrabbning, och nu hade han kommit hem för att rekrytera sitt manskap, men så — Herren vare tack och lov! — hade han natten förut blivit bestulen och blivit ilandsatt från en ångbåt utan att hava en enda cent i fickan, och det var han så glad över, ja, det var den mest välsignade sak, som någonsin hade hänt honom, för nu hade han blivit en annan man och var lycklig för första gången i sitt liv; och fattig som han var, skulle han genast begiva sig tillbaka och slå sig fram till Indiska oceanen, och hela sitt återstående liv skulle han använda att leda sina forna kamrater in på den rätta vägen, för han kunde göra det bättre än någon annan, då han kände till alla sjörövarefartygs besättningar på deras hav; och ehuru det skulle ta lång tid för honom att komma dit, utan penningar som han var, så skulle han ändå ta sig fram dit på ett eller annat sätt, och varenda gång han omvände en sjörövare, skulle han säga till honom: »Tacka inte mig, giv inte mig förtjänsten för det, utan hela förtjänsten tillkommer de kära
