någonsin hade gjort genom att spela from. Han sade, att om man ville förmå ett möte att lossa på pungen, var det bara skräp att tala om, att man skulle fara ut som missionär till hedningarna, men se sjörövare, det knepe dem det.
Hertingen tyckte att han hade gjort det riktigt bra, ända till dess kungen kommer och hoverar sig så där, men sedan var det, som om han hade sett en smula stukad ut. Han hade satt och tryckt ett par tillkännagivanden åt bönder på det där tryckeriet — om försäljning av hästar — och hade stoppat på sig betalningen, fyra dollars. Och så hade han tagit emot annonser i tidningen för tio dollars, som han sagt att han skulle sätta in för fyra dollars, om de betalade i förskott, och då hade de gjort det. Prenumerationspriset på tidningen var två dollars om året, men han hade tagit emot tre prenumeranter, som bara hade behövt betala en halv dollar var, bara de betalade genast på förhand, och det hade de gjort; de hade tänkt betala med ved och lök som vanligt, men då hade han sagt, att han nyss hade köpt affären och slagit ner priset så mycket han någonsin kunde åt dem, men så ville han också ha betalt extra kontant. Han hade satt upp ett litet poem, som han hade kokat ihop själv i sitt eget huvud — tre verser — så rysligt rörande och sorgliga — och det började så här: »Ja, krossa, kalla värld, mitt brustna hjärta!» — och det lämnade han kvar uppsatt och färdigt att tryckas i tidningen och hade ändå inte debiterat dem någonting för det. Nå, han hade fått in nio och en halv dollars, men så hade han också fått göra ett ordentligt dagsverke för det, sade han.
Sedan visade han oss ett annat papper, som han hade tryckt och inte tagit något betalt för, därför att det var för vår egen räkning. Det var en tavla, som föreställde en förrymd neger bärande på axeln ett knyte på en käpp, och under bilden stod det: »200 dollars belöning»
