Och så var det en hel mängd att läsa om Jim, och han var beskriven alldeles till punkt och pricka. Det stod att han hade rymt förliden vinter från plantagen S:t Jacques, fyrtio mil nedanför New Orleans, och sannolikt begivit sig norrut, och vem helst som grepe honom och skickade honom tillbaka, skulle få den utsatta belöningen och ersättning för sina omkostnader.
»Hädanefter», sade hertingen, »kan vi utan fara färdas om dagarna också, om vi vill. »När vi se någon komma, tar vi å binder Jim till händer å fötter med ett rep å lägger honom inne i skjulet å visar dom det här tillkännagivandet å säger att vi ha knipit honom längre opp vid floden å att vi va' för fattiga för att fara med en ångbåt, varför vi skaffa' oss den här lilla flotten på kredit hos några vänner å nu ä' på väg för att få belöningen. Handklovar och kedjor skulle ta sig ännu bättre ut på Jim, men dä' skulle inte stämma me' vår uppgift, att vi ä' fattiga. Alldeles för dyrbart, sir herrarna. Nej, rep ä' de' rätta — vi måste se till att bevara den dramatiska enheten, som vi säga på scenen.»
Vi sade alla, att hertingen hade gjort sin sak mycket bra, och att det nu inte vore någon fara med att färdas om dagarna. Vi hoppades, att vi den natten skulle kunna hinna nog många mil för att komma undan den uppståndelse, som vi antogo, att hertingens arbete på tryckeriet skulle åstadkomma i den lilla staden — och sedan kunde vi färdas alldeles som vi själva funno för gott.
Då Jim väckte mig klockan fyra på morgonen för att överta vakten, sade han:
»Hör på, Huck, tror han, att vi kommer att möta flera kungar på den här resan?»
»Nej», svarade jag, »de' tror jag inte»
»Nå, de' vore då riktigt bra», säger han. »Jag har inte någe emot en eller två kungar, men de' ä' också
