Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
178
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

nog. Den här ä' nu alldeles stupfull, å hertingen ä' inte mycket bättre.»

Jag fick också höra, att Jim hade försökt förmå kungen att tala franska, så att han skulle få höra, huru det lät, men kungen svarade, att han hade varit i det här landet så länge och hade haft så mycket sorger och bekymmer, att han hade glömt sitt modersmål.


XXI.

Solen hade nu gått upp, men vi lade ändå inte i land, utan fortsatte färden. Kungen och hertingen kommo ut ur skjulet om en stund och sågo riktigt ruskiga ut, men så hoppade de över bord och togo sig ett bad, och det kryade upp dem betydligt.

Sedan vi ätit frukost, satte sig kungen på ett hörn av flotten och drog av sig stövlarna och vek upp byxorna och låt benen dingla i vattnet för att ha det riktigt bekvåmt och trevligt, och tände sin pipa och tog i tu med att lära sig Romeo och Julia utantill. Då han kunde det så där tämligen, började hertigen och han på att spela över tillsammans. Hertingen måste lära honom gång på gång, huru han skulle säga varenda mening, och han sade till honom, när han skulle sucka och lägga handen på hjärtat, och efter en stund sade hertingen, att han gjorde det ganska bra, »bara med det undantaget», sade han, »att ni inte får böla ut Romeo! på det här sättet, som om ni vore en tjur, utan ni skall säga det i mild och smäktande ton så här: R-o-o-meo! så ska' de' vara. för Julia ä' en liten rar flickunge, begriper ni, som inte skriker som en åsna.»

Därnäst togo de fram två långa svärd, som hertigen hade gjort av ett par ekkäppar, och började öva in