Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
211
TJUGUFJÄRDE KAPITLET

De tittade på varandra och nickade med huvudena, som om de ville säga: »Va' va' de' jag sa'?» Så svarar en av dem så där långsamt och sakta: »Det gör mig ont, min herre, men det enda vi kunna göra är att tala om för er, var han bodde ända tills i går kväll.»

Den slipade gamle räven krympte ihop, som om han fått ett åskslag, och lutade sig mot den, som hade talat, och lade huvudet på hans axel och grät, så att tårarna runno utefter ryggen på honom, och sade:

»O ve! O ve! vår broder, vår stackars arma broder hädangången, och vi få aldrig mer se honom i livet! O, det är för svårt, det är för svårt!»

Sedan vänder han sig om snyftande och gör en mängd fåniga tecken med händerna åt hertingen, och sannerligen kastar inte den genast från sig nattsäcken och börjar stortjuta. Ja, de där två kanaljerna voro då de mest slipade skälmar, jag någonsin råkat på.

Karlarna skockade sig omkring dem och visade dem sitt deltagande och sade dem en hel mängd vänliga ord och buro deras nattsäckar opp för backen och läto dem stödja sig på dem och gråta och berättade för kungen om hans broders sista stunder, och konungen han talade sedan om det genom att teckna med händerna för hertingen, och båda två åbäkade de sig för den där döda garvarns skull, som om de hade förlorat de tolv apostlarna. Ja, om jag då någonsin har sett maken, vill jag vara en nigger. Det var så man kunde riktigt skämmas över, att man var en människa.