Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
212
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR


XXV.

På två minuter var den stora nyheten spridd över hela staden, och man såg människor komma springande från alla möjliga håll, och somliga av dem drogo på sig rocken, under det de sprungo. Inom en liten stund voro vi omgivna av en hel hop människor, och bullret av alla de många trampande fötterna påminde om en trupp soldater på marsch. Fönster och portar voro fulla av folk, och i varenda minut var det någon som frågade från andra sidan av ett staket:

»Ä' de' dom?»

Och då var det alltid någon av dem, som marscherade med hopen, som svarade:

»Jo, du ä' så säker!»

Då vi kommo fram till huset, var gatan utanför det alldeles fullpackad med folk, och de tre flickorna stodo i dörren. Marry Jane var rödhårig, men det gjorde rakt ingenting, för hon var alldeles rysligt vacker ändå, och hennes ansikte och hennes ögon strålade som härlighetens sken, så glad var hon över att hennes farbröder hade kommit. Kungen bredde ut armarna, och Mary Jane kastade sig i dem, och den harmynta föll hertingen om halsen. Nästan varenda en, åtminstone alla kvinnfolkena, grät av glädje över att se dem äntligen få råka varandra och vara så glada i varandra.

Sedan gav kungen i hemlighet hertingen en knuff — jag såg, när han gjorde det — och därpå såg han sig omkring och fick se likkistan stå borta i ett hörn på två stolar; med ena handen lagd över den andres axel och hållande andra handen för ögonen gingo därpå han och hertingen långsamt och högtidligt bort till kistan, och varenda en drog sig undan för att lämna dem rum, och