hertingen och sade ingenting, utan bara stodo och flinade åt honom och nickade på huvudet som en hop narrar, under det han gjorde en hel mängd tecken med händerna och sade: »Go-go — go-go-go», hela tiden, alldeles som ett barn, som inte kan tala.
Och kungen han pladdrade på och lyckades pumpa dom på namnena på både hund och katt i hela staden, och så talade han om en hel mängd tilldragelser, som hade hänt en eller annan gång i staden eller i Georgs familj eller hos Peter; och han låtsade alltid som om Peter hade skrivit till honom om allt det där, men det var en lögn, utan han hade fått veta vart eviga enda ord av den där unga fårskallen, som vi rodde opp till ångbåten.
Sedan tog Mary Jane fram det brev, som hennes farbror hade lämnat kvar efter sig, och kungen läste det högt och brast i gråt igen naturligtvis. Peter gav, stod ut i brevet, boningshuset och tre tusen dollars i guld till flickorna, och garveriet — som var en mycket bra affär — jämte några andra hus och jord, allt till ett värde av omkring sju tusen dollars, samt tre tusen dollars i guld till Harvey och William, och det stod i brevet, att de sex tusen dollarna i kontanter voro gömda nere i källaren. Då sade de två skälmarna att de skulle gå och ta opp pengarna, så att allt finge gå öppet och ärligt till väga, och mig befallde de att följa dem med ett ljus och lysa dem.
Vi stängde källardörren efter oss, och när de funno påsen med guldet, tömde de ur det på golvet, och det var en vacker syn att se alla de där guldpluringarna. O, vad kungens ögon tindrade! Han gav hertingen ett slag på axeln och sade:
»Om inte de' här va' maffen, så säg! Ä' de' inte Bilge? De' går över vidundret, eller hur?»
Hertingen höll med honom om det. De togo sig en grabbnäve av pluringarna och läto dem rinna mellan
