fingrarna och klingande falla ned på golvet. Och kungen säger:
»Att vara bröder till en rik död man å representanter för utländska arvingar, som han har lämnat efter sig, de' passar sig för dig och mig, de', Bilge. Så här går de', då man litar på försynen. I längden är de' de' bästa man kan göra. Jag har försökt alla möjliga sätt, men de' finns inte nå' bättre än de'.
Nästan varenda en annan skulle ha varit belåten med penninghögen, sådan den var, och tagit den på god tro, men så voro inte de här båda — de måste räkna pengarna. Nå så togo de och räknade dem då och funno, att det fattades fyra hundra femton dollars. Då säger kungen:
»Sicken fähund till garvare! Jag undrar, vart han kan ha gjort av de där fyra hundra femton dollarna.»
De grubblade på det en stund och sökte över allt efter dem. Så sade hertingen:
»Han va' ju bra sjuk på den sista tiden, å troligen har han begått ett misstag — så har de' nog gått till, tänker jag. De' ä' bäst att vi inte låtsas om de', utan håller mun om de'. Vi kan undvara'ne.»
»Ja visst, strunt i de', nog kan vi undvara'ne — jag bryr mig inte ett dyft om pengarna, men va' jag tänker på ä' att räkningen inte stämmer. Vi måste vara alldeles rysligt ärliga å öppna å hederliga här, kan du väl begripa. Nu måste vi bära de här pengarna dit opp å räkna opp dom så att alla sir de' — då kan ingen ha några misstankar. Men när den döde säger, att de' ska' vara sex tusen dollars här, förstår du väl, så måste vi…»
»Stopp litet», säger hertingen, »låt oss fylla i bristen» — och han började plocka upp gullslantar ur fickan på sig.
»De' va' en överdâdigt god idé av dig, herting — du ä' alldeles förbaskat knipslug, de' måste jag då erkänna', säger kungen. 'Nu kommer vidundret oss till pass
