Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
18
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

funderade en lång stund på det. Så säger jag för mig själv: om man kan få allt vad man ber om, varför kan då inte herr Winn få tillbaka de pengar, han förlorade på sin fläskaffår? Varför kan inte frun få tillbaka sin silversnusdosa? Varför kan inte fröken Watson få bättre hull? Nej, säger jag till mig själv, det är ingen sanning. Jag gick och sade det till frun, och hon sade, att det som man kunde få genom att bedja var »andliga gåvor». Det begrep jag inte, men hon förklarade för mig vad hon menade — jag måste hjälpa andra människor och göra allt jag kunde för andra människor, och ha tankarna på dem hela tiden och aldrig tänka på mig själv. Detta omfattade fröken Watson också, kunde jag förstå. Jag gick ut i skogen och funderade på det en lång stund, men jag kunde inte se någon fördel med det — utom för andra människor å så jag beslöt till sist, att jag inte skulle bråka min hjärna med det något mera, utan bara låta det gå. Ibland brukade frun ta mig in till sig och tala med mig om försynen, så det vattnades i munnen på mig; men då kunde fröken Watson få fatt i mig dagen därpå och slå omkull alltihopa igen. Jag tyckte mig då begripa, att det fanns två försyner, och att en fattig syndare kunde reda sig mycket bra med fru Douglas' försyn, men om fröken Watsons försyn fick tag i honom, fanns det inte mer någon hjälp för honom. Jag funderade noga på allt det där, och så beslöt jag, att jag skulle tillhöra fruns försyn, om den ville ha mig, fast jag inte kunde begripa, på vad sätt han skulle få det bättre då, än han hade det förut, då jag ju är så okunnig och en sådan utbörding och så simpel.

Far hade inte synts till något på ett år, och det tyckte jag var utmärkt bra; jag hade inte ens lust att träffa honom något mera. Han brukade alltid rappa på mig, då han var nykter och kunde få mig i sina klor, men jag brukade mest hålla mig ute i skogen då