han var på trakten. Nåväl, omkring den tiden fann man honom i floden omkring tolv mil ovanför staden — så sade man åtminstone. Man trodde, att det var han; man sade att den drunkade var alldeles av hans kroppsstorlek och var trasig och hade ovanligt långt hår — vilket var allt likt gubben — men man kunde inte känna igen ansiktet, för han hade legat så länge i vattnet, att det inte ens var likt något ansikte. Man sade, att han flöt på ryggen i vattnet. Man tog och begravde honom på stranden. Men glädjen räckte inte länge för mig, för jag råkade tänka på en sak. Jag visste mycket väl, att en drunknad man inte flyter på ryggen, utan med ansiktet nedåt. Då begrep jag, att det inte var gubben, utan att det var en kvinna, klädd i karlkläder. Så då blev jag orolig igen. Jag kunde förstå, att gubben skulle komma tillbaka igen en vacker dag, fast jag önskade, att han inte skulle göra det.
Vi lekte rövare då och då i omkring en månad, men då gick jag ut ur bandet. Alla gossarna gjorde det. Vi hade inte plundrat någon, vi hade inte dödat en enda människa, utan bara låtsats. Vi brukade komma störtande fram ur skogen och anfalla svinherdar och kvinnor, som körde trädgårdssaker till torget, men vi slogo aldrig ihjäl en enda av dem. Tom Sawyer kalde svinen för »guldtackor», och han kallade rovor och sådant för »juveler». Sedan bar det av med oss till grottan, och där sutto vi och skröto över vad vi de gjort och över huru många människor vi hade dödat och »märkt». Men jag kunde inte se, att vi hade någon fördel av det.
En gång befallde Tom en pojke att springa omkring staden med en brinnande sticka, som han kallade för »budkavel»» (vilket var tecken, att bandet skulle samlas), och så sade han, att han genom sina spejare hade fått hemlig underrättelse om, att dagen därpå en hel hop spanska köpmän och rika a-rabber skulle slå läger
