dess flickor, som han älskade så högt, vid ett sådant här tillfälle? Om jag känner William rätt — och jag tror, att jag gör de' — ska' han — eller jag kan ju fråga honom.»
Han vände sig om och började göra en hel mängd tecken med händerna åt hertingen; hertingen tittade på honom en stund och såg mycket dum och fånig ut, men så på en gång låtsades han fatta meningen och slår armarna omkring kungen och »go-go-ar» av alla krafter av glädje och omfamnar honom sina femton gånger minst, innan han slutar. Då säger kungen:
»Jag visste det redan på förhand, och jag tänker, att vad ni här sett skall övertyga er om, vad han har för tankar om saken. Si här, Mary Jane, Susanna och Johanna, ta pengarna — ta dom allihopa Det är en gåva av honom, som ligger där borta, kall men lycklig.»
Mary Jane flög honom om halsen, och Susanna och den harmynta flögo hertingen om halsen, och det var ett omfamnande och ett kyssande, som jag aldrig sett maken till. Och alla de andra trängde sig fram med tårar i ögonen och höllo nästan på att skaka händerna ur led på de båda skälmarna, sägande om varandra:
»O, ni kära, rara vänner!» — »Så kärleksfullt!» — »O, huru kan ni vara så ädelmodiga!»
Men snart började alla tala om den avlidne igen och om huru god han var och vilken förlust det var, att han hade gått bort, och så där vidare. Och medan de höllo på så, tränger sig en stor och lång herre med ett ansikte som om det varit av järn in i rummet och stod och lyssnade och såg på dem, utan att säga ett ord; och ingen var det, som sade någonting till honom heller, för kungen hade ordet nu igen, och alla ville förstås höra, vad han hade att säga. Och kungen han sade — det var mitt i en mening, som han hade börjat på med —:
»— och de' ä' ju alla den avlidnes allra närmaste
