»Huru du pratar! Inte ligger Sheffield vid havet.»
»Nå, vem har sagt de'?»
»Du sa' ju så.»
»Nej, de' gjorde jag inte.»
»Jo, du gjorde de'.»
»Nej, jag gjorde de' inte.»
»Jo, du gjorde de'.»
»Nej, jag har aldrig sagt ett ord om de'.
»Vad var de' du sa' då?»
»Jag sa', att han kom dit för havsbadenas skull — de' va' de' jag sa'.»
»Nåå, huru ska' han kunna ta havsbad, om han inte är vid havet?»
»Hör nu vänta litet», säger jag; »har ni någonsin sitt Soda-vatten?»
»Jaa.»
»Nå, behöver ni fara till Soda för att få tag i de'?»
»Nej.
»Nå, på samma sätt behöver Vilhelm den Fjärde inte fara till havet heller för att få ett havsbad.»
»Huru får han de' då?»
»Han får de' på samma sätt, som människorna här får Soda-vatten — han får de' på buteljer. I palatset i Sheffield har dom ugnar, då han vill ha vattnet varmt. Dom kan inte koka opp så mycke' vatten där borta vid havskusten, för dom ha inte nå' riktiga tillställningar till'et.»
»Åh, nu begriper jag. De' kunde du ha sagt genast.»
Då hon sade så, begrep jag, att jag hade kommit ut ur klämman, och det kände jag mig riktigt nöjd och belåten över. Men så säger hon:
»Brukar du gå i kyrkan också?»
»Ja, varenda söndag.»
»Var sitter du?»
»I våran bänk naturligtvis.»
»Vilkens bänk?»
