jag borde göra, om de finge tag i mig. Men kungen hittade rätt på påsen, innan jag hann tänka så mycket som en halv tanke en gång, och han anade inte alls, att jag var i närheten. De togo och stoppade in påsen genom en oppsläppt söm i halmmadrassen, som låg under dunblostret, och körde in den ett par fot i halmen, och nu tyckte de sig vara alldeles säkra, därför att en nigger aldrig skakar opp mer än dunbolstret och aldrig vänder om halmmadrassen mer än en eller två gånger på året, och då var det ingen fara nu för att påsen skulle bli stulen, menade de.
Men jag var av en annan åsikt: innan de voro halvvägs utför trappan, hade jag tagit fram penningpåsen. Jag trevade mig fram tillbaka till min vindskupa och gömde den där, tills jag skulle få tillfälle att gömma den på något bättre ställe. Jag ansåg det vara bäst att gömma den någonstädes utom hus, emedan jag mer än väl visste, att de skulle komma att söka igenom hela huset från källaren till takåsen, så snart de saknade penningarna. Därpå gick jag och lade mig, klädd som jag var, men jag skulle inte ha kunnat somna, även om hade velat det, så ivrig och orolig var jag att få saken undangjord.
Om en stund hörde jag kungen och hertigen komma opp; genast rullade jag mig ned från min halmbädd och lade mig med hakan överst vid stegen i avvaktan på att möjligtvis någonting skulle hända. Men ingenting hände.
Jag låg kvar där tills alla de mångfaldiga ljud som man hör på förmidnatten hade upphört, och intet av de ljud som man plägar höra inemot daggryningen ännu hade låtit höra av sig. Då klev jag tyst och försiktigt utför stegen.
