XXVII.
Jag smög mig fram till deras dörrar och lyssnade; de snarkade, och då gick jag tyst på tå utför trappan. Inte ett enda ljud hördes från något håll. Jag kikade genom en springa på dörren till matsalen och såg då, att de karlar, som voro satta till att vakta liket, alla sutto och sovo gott på sina stolar. Dörren var öppen in till vardagsförmaket, varest liket låg, och det brann ljus i båda rummen. Jag gick vidare och fann, att dörren till likrummet stod öppen, och att där inne icke fanns någon enda mer än den döde Peter; jag fortsatte därför min väg framåt, men dörren ut till förstugan var stängd, och nyckeln satt icke i låset. Just i detsamma hörde jag någon komma utför trappan bakom mig. Jag sprang in i likrummet och kastade en hastig blick omkring mig, och det enda ställe jag fann, där jag kunde gömma påsen, var i likkistan. Locket var skjutet nedåt mot fotändan av kistan ungefär så mycket som en fot, så att man kunde se nere i kistan den döde mannens ansikte, som var övertäckt med en vät duk, och en del av svepningen. Jag stoppade in påsen med pengarna under locket, så att den kom att ligga strax nedanför hans i kors lagda händer, och det gick en riktig kallrysning genom mig, då jag råkade röra vid hans händer därför att de voro så kalla. Sedan sprang jag tillbaka tvärs över rummet och ställde mig bakom dörren.
Det var Mary Jane som kom. Hon gick mycket tyst och stilla fram till kistan och lade sig ned på knä och såg på den döde; därpå tog hon opp sin näsduk, och jag såg, att hon började gråta, fastän jag inte kunde höra något ljud från henne, och hon hade ryggen vänd åt mig. Jag smög mig ut därifrån, och för att förvissa
