i Grottdalen med två hundra elefanter och sex hundra kameler och över ett tusen packmulåsnor, alla lastade med diamanter, och de hade bara en vakt på fyrahundra soldater, och därför skulle vi lägga oss i bakhåll, som han kallade det, och döda allihopa och föra alla deras varor till vår håla. Han sade, att vi skulle noga se om våra svärd och bössor och hålla oss i ordning. Han kunde aldrig anfalla så mycket som en vagn med rovor, utan att våra svärd och bössor först skulle slipas och fejas, fastän de voro bara träribbor och kvastkäppar, och om man fejade dem ända tills man dog, voro de inte värda ett ruttet lingon mer än förut. Jag trodde inte, att vi skulle kunna rå på en sådan massa spanjorer och a-rabber, men jag ville se kamelerna och elefanterna, så jag infann mig dagen därpå, en lördag, i bakhållet. Och när order gavs, rusade vi ut ur skogen och utför kullen. Men där var inga spanjorer eller a-rabber, och där var inga kameler eller elefanter. Där vara ingenting annat än barnen i en söndagsskola, som voro ute på en utflykt, och bara första klassen av den. Vi sprängde dem i sär från varandra och jagade dem upp genom dalen, men vi fingo inte mer än några äggkakor och litet sylt, och Ben Rogers fick tag i en trasdocka och Joe Harper kom över en sångbok och en traktat. Och så kom läraren och föll över oss och tvang oss att lämna alltihop och ta till benen. Jag såg aldrig till några diamanter, och det sade jag åt Tom Sawyer. Han sade, att det ändå fanns väldiga massor av dem där, och han sade, att det fanns a-rabber där också och elefanter och en mängd annat. Jag frågade, varför vi inte kunde se det då. Han svarade, att om jag icke vore så okunnig utan hade läst en bok, som hette »Don Quixote», skulle jag veta det, utan att behöva fråga. Han sade, att allt berodde på, att häxorna hade varit framme. Han sade, att det var hundratals soldater där och
