och togo så illa vid sig, att jag nästan blev sjuk av att se på det. Flickorna sade, att de aldrig hade kunnat drömma om ens att de skulle få se husets medlemmar skiljas från varandra och säljas bort från staden. Åsynen av de stackars beklagansvärda flickorna och niggrerna, när de hängde omkring halsen på varandra och gräto, går aldrig ur mitt minne, och jag tror inte, att jag alls skulle ha kunnat stå ut med det, utan att jag hade tagit bladet från munnen och talat om allt, vad jag visste om de båda skälmarna, om jag inte hade vetat, att försäljningen var ogiltig, och att niggrerna skulle vara hemma tillbaka igen om ett par veckor eller så där.
Saken väckte en oerhörd uppståndelse ute i staden också, och en hel hop människor sade bestämt ifrån, att det var skamligt att på det där sättet skilja mor och barn från varandra. Detta skadade nog något de båda skälmarnas anseende, men den gamla dumskallen han frågade inte efter det, han, utan gick på i ullstrumporna för allt vad hertingen kunde säga eller göra, och ni må tro, att hertingen var något orolig.
Dagen därpå hölls auktionen. Så fort det blev full dager på morgonen, kommo kungen och hertingen opp till mig i min vindskupa och väckte mig, och jag kunde se på deras utseende, att det hade kommit smolk i mjölken för dem.
»Var du nere i mitt rum något i går natt?» frågar kungen.
»Nää, ers majestät» — jag måste alltid kalla honom så, när inte någon annan än bandets egna medlemmar var närvarande.
»Var du där något i går då eller i kvälls?»
»Nää, ers majestät.»
»Se mig i synen, pojke, å ljug inte!»
»Nej, jag ljuger inte alls, ers majestät; de' ä' dagsens rena sanning. Jag har inte varit i erat rum ända
