riktiga skälmar. Si så nu ä' vi över de' värsta — nu kan ni lätt stå ut me' att höra reksten.»
Hon blev naturligtvis alldeles oerhört upprörd, men det är värsta föret i portlidret, som ni vet, och sedan jag en gång väl och vackert hade kommit ut ur det, travade jag friskt på hela vägen och talade om för henne hela rackartyget ända från det att vi först träffade på den där gröngölingen, som skulle opp till ångbåten, tills hon kastade sig om halsen på kungen i förstudörren, och han kysste henne sina femton, sexton gånger, och hennes ögon sköto allt starkare och starkare blixtar under det jag talade. Och när jag hade slutat, springer hon opp, och hela hennes ansikte var i eld och lågor som vid en solnedgång, och hon säger:
»Ett sådant odjur! Kom — låt oss inte förlora en enda minut — inte en sekund en gång — vi ska' låta ta dem och tjära och fjädra dem och kasta dem i floden!»
Jag svarade:
»De' har ni alldeles rätt i. Men ä' de er mening, att de' ska' ske, innan ni far till Lothorps eller…»
»O», ropar hon, »vad tänker jag på!» och så satte hon sig ned igen. »Tänk inte på vad jag sade — snälla du, gör inte det — säg, du gör ju inte det?» Och hon lade sin silkesmjuka hand på min på ett sådant sätt, att jag sade henne, att förr ville jag dö. »Jag visste inte själv, att jag var så upprörd», sade hon; »fortsätt nu, och jag skall inte säga så mera. Såg mig, vad som är att göra, och vad du än säger, skall jag göra det.»
»Ja», sade jag, »dom ä' ena riktiga ärkeskälmar båda två, men om jag vill eller inte, så ä' jag så illa tvungen att hålla ihop med dom ännu någon tid — jag skulle helst vilja slippa tala om orsaken för er — och om ni skulle låta de' bli bekant va' dom går för skulle nog folket i den här staden skaffa mig ur klorna på dom, så att ingen fara vore det för mig, men de' finns
