en annan person, som ni inte känner, å han skulle råka mycke' illa ut. Men honom måste vi rädda — måste vi inte de'? Ja, naturligtvis. Nå, då får vi inte heller låta nå'n veta, va' dom ä' för ett pack.»
Just som jag sade de sista orden, flög det en god idé genom huvudet på mig — jag insåg ett sätt, varpå kanske jag och Jim skulle kunna bli fri de kanaljerna: om jag skulle låta folket i den här staden ta och sätta in dom i kurran och Jim och jag gåve oss i väg? Men jag hade inte lust att vara ute med flotten, då det var ljust, utan att någon annan än jag fanns ombord att svara på de frågor man kunde komma att göra; jag hade därför inte lust att min plan skulle komma till utförande förr än bra sent på kvällen, och sade därför:
»Fröken Mary Jane, jag ska' säga er, va' vi ska' göra — och då ska' ni inte behöva stanna kvar så länge hos Lothrops heller. Huru långt är det till dom?»
»Inte fullt fyra mil — rätt inåt landet.»
»Nå, de' blir riktigt bra. Far ni nu genast dit ut å stanna kvar där till nie eller halv tie i kväll å be dom då skjussa er hem igen — säg dom, att ni har kommit att tänka på nå'nting. Om ni kommer hit före elva, så sätt ett ljus i de' här fönstret, å om jag inte kommer då, så vänta till elva, å om jag inte har kommit till dess, så betyder de», att jag har gett mig av härifrån å ä' ur vägen å i säkerhet. Då går ni ut i staden å talar om, va' ni nu har fått veta av mig, å låter arrestera de här rackarna.»
»Det är bra›, sade hon; »jag skall göra, som du säger.»
»Men om de' skulle gå så tokigt, att jag inte kunde komma min väg härifrån, utan bleve knipen på samma gång som dom, så måste ni tala om, att jag har talt om allting för er på förhand, å ni måste hjälpa mig allt va' ni kan.»
»Ja, du kan säkert lita på, att jag skall hjälpa dig.
