»Att jag har farit bort för att hälsa på en vän är mycket bra, men jag vill inte, att ni ska' hälsa dom ifrån mig.»
»Nå, så får vi väl låta bli de' då.» Det var ju inte något ont i det, att jag sade henne, att hon skulle få sin vilja fram; det var ju bara en småsak för mig att göra det och vållade inte något obehag, och det är just småsakerna, som allra mest hjälpa till att jämna ut vägen för oss människor, så länge vi gå här på jorden. Nu kände sig Mary Jane belåten bara för att jag hade sagt de där ordena, och de hade ju inte kostat mig en smula. Så sade jag: »De' ä' en sak till — den där penningpåsen.»
»Ja, den ha de fått i sina klor, och jag riktigt skäms, när jag tänker på, huru de fingo den.»
»Nej, det tar ni miste i. Dom har den inte.»
»Vad säger du? Vem har den då?»
»Ja, om jag de' visste. Jag har haft den, för jag stal den från dom, å jag stal den för att ge den åt er, å jag gömde den, men jag ä' rädd för att han inte ä' kvar på samma ställe nu. Jag ä' rysligt lessen, fröken Mary Jane, så lessen som jag nå'nsin kan bli, men jag gjorde så gott jag kunde — de' ä' riktigt, riktigt sanning att jag gjorde de'. De' va' rysligt nära att jag skulle ha blivit knipen, å jag måste stoppa undan den på första ställe jag fick tag i å springa min väg — men de' va' inte nå' bra ställe.»
»Inte ska' du klandra dig själv för det — det behöver du inte göra, och jag vill inte att du ska' göra det — du rår inte för det, det var ju inte ditt fel. Var gömde du påsen?»
Jag hade inte lust att tala om det, så att hon skulle börja tänka på sina sorger och bekymmer igen, och det var som om tungan inte hade velat säga någonting, som skulle mana fram för hennes ögon bilden av liket liggande i kistan med den där penningpåsen på sin mage.
