att man ska' kunna si, om hon har blivit smittad eller inte.' Men de' gör ju rakt ingenting — bry er inte om de, ni! Om ni tror, att de' ä' bäst att ni springer å talar om de' för eran farbror Harvey…»
»Jo pyttsan! Å tokas å stanna kvar här, då vi allihopa kunde ha så roligt i England, medan vi väntade på att få si, om Mary Jane hade blivit smittad eller inte? Så dumt du kan prata!»
»Nå' men så ä' de kanhända bäst att ni talar om de' för nå'n av grannarna.»
»Nej, hör på den! Du ä' då den allra dummaste pojke jag någonsin har råkat på i hela mitt liv. Kan du inte begripa de', att då skulle dom komma å tala om de'? De' finns inte någon annan utväg än att inte tala om de' för en enda människa.»
»Ja, kanske att ni har rätt — ja, jag tror nästan att ni har rätt.»
»Men jag tycker ändå, att vi bör tala om för farbror Harvey, att hon har farit bort på en stund, så att han inte blir orolig för henne.»
»Ja, fröken Mary Jane ville just, att ni skulle göra de'. Hon sa' så här: 'Säg dom, att dom ska' hälsa farbror Harvey och farbror William och ge' dom en kyss från mig och säga, att jag har farit över floden för att hälsa på herr… herr… va' heter den där rika familjen er farbror Peter tyckte så mycke' om? — Jag menar den där, som…»
»Ah — du måtte mena Apthorps — var de' inte så?»
»Jo visst, just dom va' de'. De' ä' gement me så'na där namn — en människa kan inte komma ihåg dom hälften så länge, som man borde. Ja, hon sa', att hon hade farit över för att be Apthorps komma på aktionen å köpa de' här huset, för hon tänkte, att hennes farbror hellre skulle ha önskat att dom köpte de', än någon annan; å hon tänker inte släppa dom, förrän dom lovat henne, att dom ska' komma, å om hon då inte ä' för
