Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
22
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

dumskallar, som inte behåller slottet för sig själva utan ä' så dumma å skänker bort de'. Åh om jag vore en av dom, skulle man få dra dit pepparn växer, förr än jag lämnade mina affärer å komme till honom, bara för att han sutte å gnidde en gammal blecklampa.

»Hur du kan prata, Huck! Kan du inte begripa att dom måste komma, då han gnider henne, om dom vill eller inte.»

»Vad för slag? Om jag vore så lång som ett träd och så tjock som en kyrka? Nåja, jag skulle väl komma då, men du kan vara lugn för, att jag skulle ta å hänga'n i det högsta träd, som funnes i landet.

»Äsch, de' ä' inte lönt att tala med dig, Huck! Du vet ju rakt ingenting, ditt dumhuvud.»

Jag tänkte på allt det där i två eller tre dagar, och då beslöt jag, att jag skulle si efter, om det var någon sanning i det. Jag skaffade mig en gammal blecklampa och en järnring och gick ut i skogen och gned och gned, tills jag blev så svettig som en indian, för jag tänkte få ett slott byggt åt mig och sälja det; men det tjänade ingenting till: inte en enda ande kom. Då förstod jag, att allt detta prat bara var en av Tom Sawyers vanliga lögner. Jag tror nog, att han trodde själv på a-rabberna och elefanterna, men för min del har jag en annan åsikt; jag är säker på, att det verkligen var söndagsskolebarn.



IV.

Nåväl, det gick en tre, fyra månader och var långt fram på vintern nu. Jag hade gått i skolan nästan hela tiden och kunde stava och läsa och skriva litet och kunde multiplikationstabellen ända till sex gånger sju är trettiofem, och jag tror inte jag någonsin kan