komma längre än dit, om jag också skulle leva i evighet. Jag har inte alls någon håg för matematik.
I början kunde jag inte alls med skolan, men efter hand började jag kunna stå ut med henne. Blev jag någon gång riktigt förfärligt trött på henne, skolkade jag, och det stryk jag fick dagen därpå gjorde mig gott och muntrade opp mig. Ju längre jag därför gick i skolan, desto lättare blev det för mig. Jag började liksom bli van vid frun och hennes besynnerligheter också, och de voro inte så kitsliga mot mig som förr. Att bo i ett hus och sova i en säng kändes för det mesta som ett tvång, men innan det började bli kallt, brukade jag smyga mig ut ibland och sova ute i skogen, och det var som en vila för mig. Jag tyckte mest om det gamla sättet, men jag började en smula förlika mig med det nya också. Frun sade, att jag gick framåt långsamt men säkert och att hon var mycket belåten med mig; hon skämdes inte alls för mig.
En morgon råkade jag vid frukosten slå ut saltkaret. Jag sträckte ut handen så fint jag kunde för att ta litet av det och kasta det över vänstra axeln och besvärja olyckan, men fröken Watson hann före mig och stängde vägen för mig. Hon sade: »Bort med handen, Huckleberry! Vad du alltid är bråksam!» Frun lade in ett gott ord för mig, men det var inte nog för att hålla olyckan borta, det visste jag mer än väl. Sedan vi ätit, gick jag ut; jag kände mig orolig och ängslig och undrade, varest olyckan skulle träffa mig och av vad slag hon skulle bli. Det finns åtskilliga sätt att avhålla somliga slag av olycka, men det här var inte något av de slagen, så jag försökte aldrig ens att göra någonting, utan gick bara omkring och drev, nedslagen och på min vakt.
Jag gick ned i trädgården framför huset och klev över stättan, där den går över det höga spjälstaketet. Det låg en tums tjock, nyfallen snö på marken, och i den
