Hoppa till innehållet

Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
256
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

kommer en hop människor skrikande och skrålande och skrattande, och man hörde på långt håll, huru de ropade:

»Här kommer oppositionen! Här ä' en ny upplaga arvingar efter gubben Peter Wilks. Nu kan ni välja, vilkadera ni vill ha.»


XXIX.

De hade med sig en gammal herre med respektabelt utseende och en yngre herre, som också såg fin ut och bar ena armen i band. Och ni kan då inte tro, huru människorna skreko och skrattade och väsnades. Men jag kunde inte se något roligt i det och jag tänkte att det skulle vara svårt för kungen och hertingen att se det lustiga i det också; jag trodde, att de skulle blekna. Men det var då ett misstag utav mig — inte ett grand bleknade de heller. Hertingen låtsades aldrig om att han misstänkte, vad det var fråga om, utan gick på, belåten och lycklig, och go-go-ade än här och än där, och det lät alldeles som när det klunkar kärnmjölk ur ett krus; och vad kungen angår, så bara tittade han och tittade med en sorgsen min på de där främlingarna, liksom om han kände magplågor ända in i hjärtat, då han tänkte på, att det kunde finnas sådana skälmar och bedragare i världen. O, han gjorde sin sak alldeles utmärkt bra. En hel mängd av de förnämsta i staden hade samlat sig omkring kungen för att låta honom se, att de ställde sig på hans sida. Den där gamle herrn, som nyss hade kommit, säg alldeles rysligt häpen och förbluffad ut. Om en liten stund började han att tala, och jag hörde tvärt på skivan, att han talade precis som en engelsman, inte som kungen, fastän han också gjorde det mycket bra för att bara vara ett försök av