»Kanhända min herre kan säga, vad det var, som var tatuerat på herr Peter Wilks bröst?»
Nu gällde det för kungen att vara kvick i vändningarna, om han inte skulle bli riktigt grundstukad med ens, då man kom på honom så där oförhappandes med en sådan fråga. Vilken som helst hade ju kunnat bli rådlös och stakat sig, för huru i all världen skulle han eller någon annan kunna veta, vad som var tatuerat på garvarns bröst? Han bleknade litet, det kunde han inte hjälpa och det var alldeles dödstyst i rummet, och varenda en lutade sig litet framåt och spände ögonen i honom. Så säger jag för mig själv: Nu kastar han väl upp spann-nyckeln — det tjänar inte något till för honom att fortsätta längre. Tror ni, att han gjorde det? Man har svårt för att tro det, men — han gjorde det inte. Jag gissar, att han funderade på att hålla ut, tills han hade tröttat ut dom så, att de skulle börja avlägsna sig, och då skulle han och hertingen lägga benen på ryggen och ge sig i väg. Åtminstone så satt han där och så började han dra på munnen och sade:
»Pah! Ni tyckte att de' där va' en riktigt kvistig fråga — eller hur? Men, sir herrn, jag kan tala om, vad de' ä' som ä' tatuerat på hans bröst. De' ä' bara en liten smal, blå pil — ingenting annat, men han ä' så otydlig, att man inte kan si honom, om man inte sir efter riktigt noga. Nåå, vad säger ni nu, hä?»
Aldrig i mitt liv har jag då sett maken till den filuren att kunna reda sig bra.
Den nykomne gamle herrn vänder sig livligt om mot Ab Turner och hans kamrat, och det glänste i hans ögon, som om han tyckte, att han hade fått fast kungen den här gången, och så säger han:
»Ni hörde ju vad han sade? Fanns det något sådant märke på Peter Wilks bröst?»
Båda två svarade på samma gång:
»Nej, vi såg inte nå' så'nt märke.»
