»Gott!» säger den gamle herrn. »Men vad ni sågo på hans bröst, det var ett litet otydligt P och ett B — en initial, som han slutade opp att skriva redan som ung — och ett W med streck mellan bokstäverna, så här» — och han tecknade på ett papper: P.—B—W. »Nåå, var det inte det ni sågo?»
Båda svarade igen på samma gång och sade:
»Neej, de' gjorde vi inte. Vi sågo inte nå' märken alls på bröstet på'n.»
Nu må ni tro, att det blev ett fasligt kolorum och man ropade om vartannat:
»Dom ä' skälmar å bedragare alla fyra! Kom, ta vi å doppar dom! Dränk de kanaljerna! Kom, ta vi å låta dom rida på en gårdsgårdsstör!» Alla skreko på en gång över varandra, och det var ett gräsligt oväsen. Men advokaten hoppade opp på ett bord och sade:
»Mina herrar — mina herrar! Låt mig säga er ett ord — bara ett enda ord — tyst! Tyst! Det finnes ännu en utväg — låt oss gå och gräva upp liket och se efter.'
Det voro de genast med om.
»Hurra!» ropade de och började genast rusa i väg, och doktorn och advokaten skreko:
»Vänta! Vänta! Hugg de här fyra karlarna och pojken i kragen och tag dem med också!»
»Ja, de' ä' rätt, de' ska' vi göra!» ropade de allihopa, »å om vi inte finner de där märkena, tar vi å lynchar hela patrasket.'
Ni må tro, att jag var något till rädd nu. Men det var ingen möjlighet att komma undan, förstår ni väl. De höggo tag i oss alla fem och marscherade i väg med oss direkt till kyrkogården, som låg en och en halv mil nedefter floden, och hela staden följde efter oss hack i häl, för det var då inte måttligt oväsen vi gjorde, och klockan var bara nio på kvällen.
Då vi gingo förbi vårt hus, önskade jag, att jag inte hade skickat fröken Mary Jane bort från staden, för
