Så grävde de och grävde av alla krafter; och det blev alldeles förfärligt mörkt, och regnet strömmade ned och vinden ven och tjöt, och blixtarna kommo allt tätare och tätare, och åskan dundrade och brakade, men det brydde sig de där människorna inte om det ringaste, så upptagna voro de av vad de hade för hand; och i ena ögonblicket kunde man se allting och vart enda ansikte i den stora folkhopen, och mullen, när den kom dansande upp ur graven, och i nästa ögonblick var det som om mörkret skulle ha ätit opp allihopa, och då kunde man inte se någonting alls.
Till sist fingo de opp likkistan och började skruva av locket, och aldrig i ert liv har ni då varit med om ett sådant puffande och knuffande och klämmande, för allihopa ville komma fram till kistan och få sig en titt. Hines höll mig så hårt omkring handleden och drog och slet till den grad, att det gjorde alldeles rysligt ondt, och jag tror att han alldeles hade glömt, att jag fanns till, så ivrig och nyfiken var han.
Med ens kom det en blixt, så att det blev så ljust som på ljusa dagen, och i detsamma år det någon, som ropar:
»Kors i alla dar, ligger inte penningpåsen på bröstet på'n!»
Hines gav till ett rop liksom allesammans de andra och släppte taget omkring handleden på mig och började försöka armbåga sig fram för att få se, och huru bråttom jag fick att ge mig av därifrån, det kan ni då inte göra er en föreställning om.
Det fanns ingen enda människa mer än jag på vägen och jag rent av flög fram på den, och mörkret var så tjockt, att man skulle ha kunnat skära det med en kniv, utom då det blixtrade till, och regnet plaskade och vinden slog och slet och åskan skrällde, men så sant jag lever tyckte jag inte om det alltihopa.
När jag kom fram till staden, såg jag att ingen var
