ute där i ovädret, så jag brydde mig inte om att leta efter några bakgator, utan gnodde i väg rakt fram efter Storgatan, och när jag började komma i närheten av vårt hus, spanade jag efter det och fick sikte på det. Det syntes inte till något ljus där, hela huset var mörkt och det gjorde mig sorgsen, och jag kände mig besviken, jag vet inte varför. Men till sist, just i detsamma som jag höll på och kila förbi det, blixtrar det med ens till ett ljussken i fröken Mary Janes fönster! Och mitt hjärta blev på en gång så stort, att jag trodde det skulle brista. Men i nästa ögonblick låg huset och alltihop bakom mig i mörkret, och jag skulle aldrig mer komma att få set det i denna världen. Hon var den bästa flicka jag någonsin har råkat, guld alltigenom.
Så snart jag hade kommit nog långt ovanför staden så att jag såg, att jag skulle kunna ro ner till holmen, där Jim och flotten voro, började jag hålla skarp utkik efter en båt, som jag kunde få låna, och med detsamma får jag, då det blixtrade till, se en, som inte var låst, och jag sprang i den och lade ut från land. Det var en kanot, och den var fastgjord bara med ett rep. Det var ganska långt till holmen där ute i mitten av floden, men jag sölade minsann inte på vägen, och när jag äntligen kom fram till flotten, var jag till den grad uppgiven av trötthet efter den häftiga rodden, att jag skulle ha velat lägga mig ner och flåsa ut en stund, om jag hade haft tid till det. Men jag gjorde inte det. Som jag sprang ombord på flotten, ropade jag:
»Ut me dig, Jim, å kasta loss! Gud ske tack, nu äntligen ä' vi fria från dom!»
Jim kom ut ur skjulet och kom mot mig med utbredda armar, så glad var han; men när jag vid skenet av en blixt fick syn på honom, flög hjärtat opp i halsgropen på mig och jag föll baklänges över bord, för jag hade glömt, att han var kung Lear och en drunknad ar-rab på samma gång, och han höll på att alldeles skrämma
