märkte jag, att kungen inte var nog full för att glömma, att han inte en gång till fick neka till att han hade gömt penningpåsen. Det gjorde mig glad och belåten. När de hade börjat snarka, hade Jim och jag ett långt samtal med varandra, och jag talade naturligtvis om allting för Jim.
XXXI.
Vi vågade nu på flera dar inte stanna vid någon stad, utan höllo oss hela tiden ute på floden. Vi hade kommit så långt hemifrån och så långt ner i södern, att det var mycket varmt om dagarna nu. Nu sågo vi också träd med spansk mossa på, som hängde ned från grenarna som ett långt, grått skägg. Det var första gången jag såg den där mossan växa, men jag tyckte att den gjorde, att skogen såg högtidlig och hemsk ut. Nu trodde de båda skälmarna, att vi voro utom all fara, och de började »arbeta» i småstäderna igen.
Det första de gjorde var, att de höllo ett nykterhetsföredrag, men det förtjänade de inte så mycket på en gång, att de kunde supa sig fulla för det. I en annan stad öppnade de en dansskola, men de förstodo sig inte mera på dans än en känguru, och vid första. skutt de gjorde, spelade eleverna opp en annan vals åt dem och jagade ut dem ur staden. En annan gång försökte de sig på en kurs i vältalighet, men de hade inte länge hållit på med sin vältalighet, förr än publiken blev ursinnig och öste över dem en hel hop med ovett och satte fötter under dem. Nu slogo de sig på missionsmöten och magnetisering och doktorering och spådom och litet av varje, men ingenting ville gå riktigt bra för dem. Till sist blevo de alldeles modfällda, och slogo sig i ro på flotten och lågo där och tänkte och tänkte under det vi flöto med strömmen, och de sade knappast ett
