Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
294
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

så glad var jag över att jag fått veta, vem jag var. Så där gingo de nu på och ansatte mig i två hela timmar, och när jag till sist hade blivit så trött i käkarna, att jag knappast kunde röra dem längre, hade jag talat om för dem mera om min familj — jag menar familjen Sawyer — än det någonsin har hänt inom sex familjer Sawyer. Och jag förklarade för dem till punkt och pricka, huru det hade gått till vid explosionen, som inträffat, då vi befunno oss vid mynningen av White River, och sade att det hade gått åt tre dagar till att reparera skadan, och det gick i dem som ingenting för inte hade de något begrepp om sådana saker.

Nu kände jag mig å ena sidan mycket nöjd och belåten, men å andra sidan mycket missnöjd och orolig. Att vara Tom Sawyer var lätt och trevligt, och det fortfor att vara lätt och trevligt ända till dess jag om en stund fick höra en ångbât komma pustande utför floden. Då säger jag för mig själv: Tänk om nu Tom Sawyer kommer med den där båten! Och tänk, om han kommer inklivande här och ropar ut mitt namn, innan jag kan ge honom en vink om, att han skall tiga! Nej, det fick då alls inte ske — det dugde inte alls. Jag måste gå opp på vägen och passa honom. Jag sade därför, att jag ämnade mig opp till staden och hämta mina saker. Den gamle herrn hade god lust att följa med mig, men jag sade, att det behövde han inte, för nog kunde jag köra själv, och jag ville helst, att han inte gjorde sig något besvär för min skull.


XXXIII.

Jag for alltså till staden, och när jag var halvvägs, får jag se en vagn komma, och vem satt i den, tror ni, om inte Tom Sawyer. Jag stannade och väntade, tills