»Men, Sally, det måste du väl veta, att jag inte har kunnat omfaras med honom på vägen.»
»Ja men, du store, vad skall syster säga! Han måste ha kommit! Du måste bestämt ha omfarits med honom. Han …»
»Låt bli att göra mig ledsen — jag är nog mycket ledsen redan förut. Jag kan inte för mitt liv begripa, vad jag skall tänka om det, och jag tillstår, att jag känner mig riktigt uppskrämd. Men det finns inte något hopp om, att han har kommit, för det är rakt omöjligt att han skulle ha kommit och jag inte skulle ha träffat honom. Sally, det är förfärligt — det är riktigt förfärligt — något måtte bestämt ha hänt ångbåten.»
»Nej men, Silas, titta! Ser du — där oppe — på vägen! Är det inte någon, som kommer där?»
Han skyndade fram till fönstret vid huvudändan av sägen, och då fick fru Phelps det tillfälle hon önskat sig. Hon lutade sig ned raskt vid fotändan av sängen och ryckte mig i rocken, och jag kröp fram; och när han vände sig om från fönstret, stod hon där strålande och lende som ett hus i brand, och jag stod bredvid henne och kände mig riktigt knäsvag och svettades. Den gamle herrn stirrade på mig och sade:
»Vem är det där?»
»Vem tror du det är?»
»Det har jag inte något begrepp om. Vem är det?»
»Tom Sawyer, vet jag.»
Sannerligen var det inte nära, att jag hade dumpit omkull. Men det var inte tid till sådant nu; den gamle herrn fick tag i min hand och skakade den, och ni skulle ha sett huru frun dansade och hoppade och skrattade och grät under hela tiden, och ni skulle ha hört, huru det haglade frågor över mig från dem båda två om Sid och Mary och hela den övriga släkten.
Men om de voro glada, var det ingenting mot vad jag var, för det var liksom att bli född på nytt igen,
