inte glömma, att du ingenting vet om honom å att jag ingenting vet om honom.»
Sedan togo vi och flyttade över kappsäcken i min vagn, och han körde åt sitt håll, och jag åt mitt. Men jag glömde naturligtvis, att jag skulle köra långsamt, då jag var så glad och hade så mycket att tänka på, och följden var den, att jag kom hem alldeles för fort för att ha farit en så lång väg. Den gamle herrn stod i dörren, och han sade:
»Nej, men det här var då för märkvärdigt! Vem skulle ha kunnat tro den märren om något sådant. Jag borde sannerligen ha låtit betäcka henne. Och hon är inte alls varm — inte ett enda här är vått på henne. Det var märkvärdigt! Sannerligen jag vill sälja henne för hundra dollars nu, och förut hade jag varit nöjd, om jag hade fått femtio för henne, och inte ansett henne vara värd mera.»
Det var allt han sade. Han var den beskedligaste och bästa gubbe, jag någonsin har träffat på. Men det var inte så mycket att undra på, för han var inte bara lantbrukare, utan han var predikant också och hade strax utanför plantagen en liten obetydlig kyrka av rundtimmer, som han hade byggt på sin egen bekostnad till kyrka och skelhus, och han tog aldrig någon betalning för sitt predikande, fastän det nog hade varit värt det. Det fanns många andra lantbrukare där nere i södern, som predikade och byggde kyrkor liksom han.
Om ungefär en halv timme kommer Toms vagn körande till stättan på främre sidan av huset, och tant Sally, som satt vid fönstret, såg honom, för det var bara en en femtio alnar dit, och säger:
»Vad nu? Det är någon som kommer hit! Kan undra, vem det kan vara. Det måtte vara någon som vi inte känner. Jimmy» — det var ett av barnen — spring till Lisa och säg åt henne, att hon sätter fram en tallrik till på bordet.»
