Varenda människa i hela huset rusade till förstugudörren, för det är naturligtvis inte vartenda år det kommer främmande, och när det kommer någon väcker han mer uppseende än gula febern.
Tom klev över stättan och kom gående fram mot huset; vagnen var redan på väg till byn, och vi alla, stodo i en klunga i förstugudörren. Tom var gentilt klädd av bara den och hade en mängd åhörare framför sig — och då var Tom Sawyer alltid i sitt esse. Det var som ingenting för honom att under sådana förhållanden uppträda riktigt stiligt och fint. Han var inte den, som kom larvande opp på gården som ett får; nej, han kom så lugn och självmedveten, som om han hade varit en gumse. Då han kom fram till oss, lyfte han på hatten så elegant och schangtilt, som om den hade varit locket på en låda, i vilken några fjärilar hade legat och sovit och han inte velat oroa dem, och så säger han:
»Har jag den äran att tala med herr Archibald Nichols?»
»Nej, min gosse), säger den gamle herrn, »ledsamt nog så har din körsven kört vilse med dig. Nichols gård ligger så där ungefär tre mil längre ned efter floden. Stig in, stig in!»
Tom kastar en blick tillbaka bortåt vägen och säger:
»För sent — han är redan ur sikte.»
»Ja, han har farit sin väg, min gosse, och nu måste du komma in och få dig litet middag med oss, och sedan ska' vi ta och skjutsa dig ner till Nichols.»
»Nej, för all del! Inte vill jag göra er så. mycket besvär. Jag skall gå dit — de' ä' ju inte så långt.»
»Men vi tänker inte låta dig gå — det tillåter inte vår sörländska gästfrihet. Si så, kom in nu!»
»Ja, gör det», säger tant Sally; »det är inte alls det ringaste besvär för oss. Du måste stanna. Det är hela tre mil dit och en dammig väg, och vi kan inte låta dig gå. Och dessutom har jag redan sagt till om, att de
