»Jag? Nej… det vill säga… nej, jag tror inte, att jag gjorde det.»
Då ser han sig omkring på samma sätt som förut och ser på mig och säger:
»Ãn du då, Tom? Trodde inte du heller, att tant Sally skulle breda ut armarna mot mig och säga: 'Sid Sawyer…»
»Nej, vad hör jag!» säger hon å springer fram till honom, »en sådan liten odygding, som så kan narra en människa», och hon tänkte slå armarna omkring honom, men han stötte henne ifrån sig och sade.»
»Nej, inte förr än ni har bett mig.»
Och hon betänkte sig inte länge minsann, utan bad honom genast, och så omfamnade hon honom och kysste honom gång på gång, och sedan knuffade hon honom bort till den gamle herrn, och han tog vad som var kvar. Och sedan de hade blivit en smula lugnare, säger hon:
»O, aldrig i mitt liv har jag då någonsin blivit så perplex. Vi väntade inte alls dig, utan bara Tom. Syster Polly har aldrig skrivit ett ord till mig om att någon annan än han skulle komma.»
»Ja, de' va' inte meningen heller: att någon mer än Tom skulle få fara hit», säger han; »men jag bad å bad, å till slut lät hon mig fara också. Å när vi voro på väg utför floden, tyckte vi det skulle vara så vådligt roligt att överraska er, å då beslöt vi, att han skulle komma hit först å jag skulle stanna lite' efter och se'n komma å låtsas vara en främling. Men de' va' ett misstag av oss, tant Sally De' ä' inte rådligt för främlingar att komma hit.»
»Nej, säg för oförskämda pojklymlar, Sid. Sannerligen borde du inte ha dig en ordentlig sittopp. Jag har inte varit så perplex, sedan jag minns inte när. Men jag bryr mig inte om det — jag frågar inte efter villkorena — jag skulle kunna stå ut med tusen sådana upptåg bara för glädjen att ha er här. Har man väl
