Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
27
FJÄRDE KAPITLET

rik, å den andra av dom ä' fattig. Han kommer att gifta sig me' den, som ä' fattig först, å me' den, som ä' rik sedan. Han bör hålla sig borta från vatten så mycke' han kan, å då ä' de' inte nå'n fara för honom att drunkna, för de' ä' skrivet att han ska' bli hängd.»

Då jag tände mitt ljus och gick opp på mitt rum den kvällen — vem satt där om inte gubben själv livslevande.



V.

Jag hade stängt dörren, och så vände jag mig om, och där satt han. Jag brukade alltid vara rädd för honom, för han slog mig så ohyggligt. Jag trodde, jag skulle vara lika rädd nu också, men om en minut märkte jag, att jag tagit miste. Det vill säga efter första stöten, så att säga, då det var liksom jag höll på att kvävas, efter han var så oväntad; men genast efter kände jag, att jag inte var så pass rädd, att det var lönt att tala om det.

Han var nära femtio år, och han såg ut för det. Hans hår var långt och hoptrasslat och smörjigt och hängde ned, och man såg hans ögon skina fram genom det, som om han hade stått inne i ett busksnår. Det var alldeles svart — inte ett enda grått strå — och så voro också hans långa, toviga polisonger. Det fanns inte någon färg i hans ansikte, där det tittade fram, utan det var vitt, inte likt det vita hos en annan människa, utan sådant där vitt, som gör, att man känner sig sjuk av det, ett vitt, som gör, att det kryper i skinnet på en — ett sådant där vitt som hos en trädgroda eller på buken hos en fisk. Vad hans kläder angår, var det bara trasor alltihopa. Han hade lagt opp ena foten på andra knäet; stöveln på den foten var söndersprucken, och två av hans tår stucko fram ur den, och han rörde på tårna då