en skamfläck i varenda människas ögon. Det var mig alldeles omöjligt att begripa det. Det var riktigt uselt gjort av honom, och jag kände på mig, att jag borde säga honom det mitt i ansiktet och visa mig vara en verklig vän till honom, så att han kunde komma ifrån saken, innan det var för sent. Och jag började verkligen att säga honom det, men han lade igen munnen på mig och sade:
»Tror du inte jag vet, vad jag gör? Brukar jag inte vanligen veta, vad jag gör?»
»Joo.»
»Har jag inte sagt, att jag skulle hjälpa dig åt stjäla niggern?»
»Joo.»
»Nåå, då så!»
Det var allt vad han sade, och det var allt vad jag sade. Det tjänade inte något till att säga någonting mera, för när han hade sagt, att han skulle göra någonting, så gjorde han det alltid. Men jag kunde inte begripa, huru han kunde vilja ha någonting att skaffa med en sådan sak, och därför brydde jag mig inte om att bråka min hjärna för det något vidare. Om han hade bestämt beslutat att göra det, så hade jag ingen råd med honom
Då vi kommo hem, var det mörkt och tyst i hela huset och därför gingo vi ner till det där lilla huset bredvid avskrädeslåren för att se oss omkring litet. Vi gingo över gårdsplanen för att få se, vad hundarna skulle göra. De kände igen oss och gjorde inte mera oväsen, än hundarna på landet alltid bruka, då de höra någonting på natten. Då vi kommo till det lilla huset, togo vi först en överblick över framsidan och sedan över de båda gavlarna; och på den sidan, som jag inte hade sett förut — det var den norra — funno vi en fyrkantig fönsterplugg ganska högt opp på väggen och tvärs över gluggen var ett tjockt bräde fastspikat. Då sade jag:
