»Hurra, Tom! Sir du här, du! De' där hålet ä' nog stort för Jim att krypa genom, om vi bräcker löst brädet.»
Tom svarade:
»Ja, det är ju så simpelt och enkelt som ett-tu-tre, lischa-lascha-le, å så lätt som att skolka ur skolan. Men jag vill hoppas, att vi ska' kunna hitta på någe sätt, som ä' en liten smula mindre enfaldigt än de', min gubbe lilla.»
»Nå», säger jag, »huru skulle de' vara då att såga ut honom på samma sätt som jag gjorde, då jag blev mördad?»
»Ja, de' kan då någorlunda låta höra sig», säger han. »De ä' verkligen hemlighetsfullt å besvärligt å bra», säger, han, »men jag kan hålla med dig om, att vi kan hitta på ett sätt, som ä' dubbelt så besvärligt å tar dubbelt så lång tid. Vi ha ingen brådska. Kom ska' vi titta oss för på baksidan också.»
Mellan huset och staketet var ett skjul, som gick ut från hörnen på huset och var gjort av plankor. Det var lika långt som huset, men mycket smalt — bara ungefär sex fot brett. Dörren var på södra sidan och var låst med ett hänglås. Tom gick till såpkitteln och letade och fick tag i den järnkrok, som de begagnade att lyfta locket på kitteln med. Med den tog han och bände loss en av kramporna. Kedjan föll ned och vi öppnade dörren och gingo in och stängde den och strök eld på en tändsticka, och då sågo vi, att huset tjänte till bakvägg på skjulet, och det var inte något golv i skjulet, och ingenting fanns i det utom några gamla rostiga, utslitna trädgårdshackor och skyfflar och en trasig plog. Tändstickan slocknade, och vi gingo ut och sköto in krampan igen, och därmed var dörren lika bra stängd som förut. Tom var utom sig av glädje. Han sade:
»Nu har jag de'! Vi ska' gräva ut honom; de kommer att ta omkring en vecka.»
