Därpå gingo vi till boningshuset, och jag gick in genom bakdörren — man behövde bara dra i en skinnrem, för man låser inte dörrarna där — men det var inte nog romantiskt för Tom Sawyer: för honom dugde ingen av de vanliga vägarna, utan han måste klättra uppför åskledaren. Men sedan han tre gånger hade kommit ungefär halvvägs opp och släppt taget och fallit alla gångerna och sista gången så när hade slagit ihjäl sig, funderade han på att uppgiva försöket; men sedan han hade vilat sig, beslöt han att fresta lyckan en gång till, och den här gången vann han seger.
På morgonen voro vi uppe i dagbräckningen och gingo ner till negerkojorna för att ställa oss in hos hundarna och bli bekanta med den nigger, som bar maten till Jim… om det var Jim, som fick maten, Niggrerna höllo just på att äta frukost och begåvo sig sedan ut på fälten, och Jims nigger höll på att lägga bröd och kött och en del andra saker i en bleckskål; och när de andra hade gått, kommer någon från boningshuset med nyckeln.
Denne nigger hade ett fromt och gladlynt ansikte, och hans ulliga här var helt och hållet hopbundet med tråd i en hel mängd små testar, naturligtvis för att han därigenom skulle hålla häxorna på avstånd. Han sade, att häxorna hade plågat honom alldeles förfärligt nu några nätter, och läto honom se en hel mängd besynnerliga saker och höra alla slags besynnerliga ord och ljud, och han trodde, att han aldrig i sitt liv hade varit förhäxad så länge någon gång förut. Han kom så i tagena och gick an till den grad och ramlade på om sina olyckor, att han alldeles glömde, vad han skulle göra. Då säger Tom:
»Vem ska' ha den här maten? Ä' de' hundarna du ska' ge den åt?»
Niggern började dra på munnen och efter hand bredde
