Hoppa till innehållet

Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
312
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

Men då niggern gick till dörren för att si på slanten och bita i den för att pröva, att den inte var falsk, viskar Tom till Jim och säger:

»Låt aldrig någon veta, att du känner oss. Å om du får höra någon, som gräver här utanför på nätterna, så ä' de' vi… vi tänka befria dig.»

Jim hade bara tid att fatta våra händer och krama dem, för i detsamma kom niggern tillbaka. Och vi sade, att vi skulle komma igen en annan gång, om niggern ville det. Och han svarade, att det ville han visst, det, i synnerhet sedan det hade blivit mörkt, för häxorna ansatte honom värst i mörkret, och då var det bra att ha sällskap.


XXXV.

Det dröjde nära en timme än till frukosten, varför vi företogo ett strövtåg in i skogen. Tom sade nämligen, att vi måste hava något ljus för att kunna se, när vi grävde, och en lykta lyste för starkt och kunde skaffa oss obehag. Nej, vad vi behövde vore några sådana där ruttna trästycken, som man kallar för lysved och som ger ifrån sig ett milt sken, när man lägger den på ett mörkt ställe. Vi fingo tag i så mycket vi kunde bära på armen och gömde det i gräset och satte oss att vila, och då säger Tom i en ganska missbelåten ton:

»Nej, de' här va' då riktigt nedrigt! De' ä' ju så simpelt å tarvligt alltihopa, som de' nå'nsin kan bli, å då ä' de' så nedrigt svårt att hitta på en svår plan. Inte finns de' nå'n väktare att göra drucken… nu då de' borde finnas en väktare. De' finns inte en hund en gång, som man kunde ge en sömndryck åt. Å så ä' ena benet på Jim fastkedjat me' en tie fot lång kedja vid sängfoten. Pah! Allt man har att göra ä' att lyfta opp sängen, så ä' ju kedjan lös. Å onkel Silas tror varenda