vara. O, om den här fästningen stode på hårda berget ändå!»
»Men Jim känner ingen i Kina.»
»Va' har de' att göra me' de? De' gjorde inte han heller… den andra. Men du håller dig aldrig till saken, utan vinglar än hit å än dit. Varför kan du inte hålla dig till saken?»
»Bevars, va' jag kunde! Jag bryr mig inte om, varest han kommer ut, bara han kommer ut, å de' gör inte Jim heller, tänker jag. Men de' ä' en sak ändå, som vi måste tänka på, å de' ä' att Jim ä' för gammal för att bli utgrävd me' en bordskniv. Han lever inte så länge.»
»Pytt san… nog lever han. Du tror väl inte, att de' ska' ta trettiosju år för att gräva igenom en grund av bara mull.»
»Hur lång tid kommer de' å ta, Tom?»
»Ja, sir du, vi törs inte hålla på så länge, me' de', som vi borde, därför att de' kanske inte tar så lång tid, innan onkel Silas får svar från dom där nere bredvid Orleans. Då får han veta, att Jim inte ä' därifrån. Va' han därnäst gör blir då, att han annonserar om Jim eller nå'nting i den vägen, så vi törs inte hålla på å gräva så länge, som vi borde. Vore de' rätt, som de' borde vara, borde vi hålla på ett par år, tänker jag, men de' kan vi inte. Då allting ä' så osäkert, så vill jag föreslå, att vi gräver oss in så fort vi nå'nsin kan, men sedan kan vi låtsas, att vi ha hållit på me' de' i trettisju år. Sedan kan vi nappa ut honom därifrån och låta honom kila sin väg vid första allarm. Ja, jag tror verkligen, att de' blir de' bästa.»
»Nå, de' där ä' de' då förnuft i», säger jag. »Att låtsas kostar ingenting, å att låtsas ä' de' inte nå' besvär me', å om de' gäller på de', har jag inte nå' att invända mot, att vi låtsas, att vi ha hållit på me' de' i hundrafemtio år. De' skulle inte kosta mig nå'n möda att göra
