de', när jag en gång bara har kommit på trallen. Så ger jag mig av nu då å knycker ett par bordsknivar.»
»Knyck tre», säger han; »vi behöver en för att göra en såg av.»
»Om de' inte ä' orätt å syndigt av mig att säga de'», säger jag, »så vill jag tala om, att de' finns ett gammalt rostigt sågblad där borta instucket under brädslåningen på rökhuset.»
Han fick genast en min, som om han varit alldeles uttröttad och modstulen, och sade:
»De' tjänar inte nå'nting till att försöka lära dig nå'nting, Huck. Spring och knyck knivarna… tre stycken.»
Då gjorde jag det.
XXXVI.
Så snart vi trodde, att alla hade somnat på kvällen, klättrade vi ned utför åskledaren och stängde in oss i kjulet och togo fram lysveden och skredo till verket. Vi röjde undan allting, som var oss i vägen, på en fyra, fem fots längd utefter mitten av nedersta stocken. Tom sade, att han nu var alldeles rätt bakom Jims säng Och att vi skulle gräva oss in under den, och när vi hade grävt oss in i huse, skulle ingen enda, som komme in där, ha någon aning om, att det fanns något hål där, därför att täcket på Jims säng hängde ned nästan ända till marken, och man måste lyfta upp det och titta under sängen, om man skulle kunna se hålet. Så grävde vi och grävde med våra bordsknivar nästan ända till midnatt, men då voro vi alldeles uttröttade och våra händer voro fulla av blåsor, och ändå kunde man knappast se, att någonting var gjort. Till sist säger jag:
»De' här arbetet kommer inte att ta trettisju år, Tom, utan de' kommer att ta trettiåtta år.»
