Han svarade inte ett enda ord, men han suckade, och om en liten stund slutade han opp att gräva, och så var det en ganska lång stund, som han satt och funderade, kunde jag förstå. Så säger han:
»De' tjänar inte nå' till, Huck… de' går inte för oss på de' här viset. Om vi vore fångar, ginge de' nog, för då hade vi så många år på oss, som vi nå'nsin behövde, å de' vore ingen brådska, å vi kunde inte gräva mer än några minuter var dag, då dom bytte om vakterna, å då skulle vi inte få blåsor i händerna, utan vi kunde hålla på me' de' år ut å år in å göra de riktigt, som de' ska' vara. Men vi kan inte hålla på så länge, utan måste raska på; vi ha ingen tid att förlora. Om vi skulle gå på en natt till på de' här viset, skulle vi nödgas hålla opp en vecka för att låta händerna bli bra igen… vi skulle inte kunna ta i en bordskniv me' dom förr.»
»Nå, vad' ska' vi då göra, Tom?»
»Jo, de' ska' jag säga dig. De' ä' inte rätt å de' ä' inte moraliskt, å jag skulle inte vilja, att de' komme ut — men de' finns inte nå mer än de' sättet —, vi måste gräva ut honom me' hackorna å låtsas att dom ä' bordsknivar.»
»Nu talar du som en karl!» säger jag, »å du blir förständigare å förståndigare», säger jag. »Hackorna ä' de rätta verktygena, dom må vara moraliska eller inte, å va' mig angår, bryr jag mig inte för en vitten om de' moraliska i de'. Då jag tänker stjäla en nigger eller en vattenmelon eller en söndagsskolsbok, å' jag aldrig noga, om huru de' görs, bara de' blir gjort. Va' jag vill ha ä' min nigger, eller va' jag vill ha ä' min vattenmelon, eller va' jag vill ha ä' min söndagsskolsbok, å om en hacka ä' de', som ä' lämpligast, så ä' de' just me' en sån, som jag tar å gräver ut den niggern eller den vattenmelonen eller den söndagsskolsboken, å jag vill inte ge så mycke' som en död råtta för va' författarna säger om de'.»
